Starten på löparåret 2019

Jag är verkligen sämst på att skriva på den här bloggen men nu tänker jag att det ändå är en del på gång som kan vara kul att skriva om så jag gör ett försök på nytt.

Sylvesterloppet i Göteborg blev som vanligt årets sista lopp för mig och passade på att slå till med nytt årsbästa 35:12, bästa tiden på något år så känns bra att gå in i 2019 med den tiden. Det här året är planen att satsa lite mer på trail och har bland annat bokat in att springa Tour de Fjällmaraton i Åre den här sommaren. Jag har funderat på Åre i flera år och har dessutom varit anmäld en gång, men nu ska det äntligen bli av, hoppas jag. Jag var där för tre år sedan på deras fjällmaraläger men sprang sedan fjällmaraton i Sälen istället. För två år sedan var jag där och tränade så jag har i alla fall en idé om vad det är som väntar, ska bli jäkligt kul!

Årets första tävling blev Falktourens sista deltävling på Slätten i Falkenberg. Formen kändes bra men jag orkade inte riktigt hela vägen, det blev en tredje plats och femma totalt i touren, samma placering som året innan.

Eftersom det ändå kändes som att jag var på gång så följde jag med till Sandsjöbacka för att springa Sandsjöbacka trail, mörkerloppet på fredagskvällen, 25 km. Jag och Andreas Lundblad fick ganska snabbt en lucka och det kändes ändå som att vi mest joggade, men så var det den lilla detaljen med snitslingen, vilket inte verkar  vara något som arrangörerna av det loppet tycker är speciellt viktigt. Efter att ha väntat in löparna bakom för att kunna kolla på kartan i deras telefon för tredje gången och konstaterat att vi var helt fel, gav vi upp och sprang tillbaka till starten. Vi kontaktade arrangören och fick svaret att jag självklart fick en startplats till nästa års lopp…om jag kontrollerade banans snitsling först då förstås, kunderservice på hög nivå!

Jag har sprungit alla sommarupplagor av Bocksten trailrun, lite olika distanser, men det här var första gången vinterversionen inte krockade med skidåkning eller förkylningar. Jag gillar loppet; trevlig stämning, fina banor och jag har lyckats komma på pallen alla gånger hittills, lite tur har jag haft att bra löpare har valt andra distanser. Så även denna gången men två starka löpare var med och Linus Hultegård som vann var jag mil ifrån, tvåan Jonatan Fahlen var jag i alla fall i närheten av, men på slutet var han ändå var stark och slog mig ganska klart men jag kom trea i alla fall.

På eftermiddagen bjöds det på stafett och Allstars var på plats med tre lag, två herr och ett dam. Stafett är alltid kul, det är något speciellt ändå med lagtävling även om jag alltid hållit på med individuella sporter. Mina lagkamrater Boa och Henke hade ju varit snälla och avstått från förmiddagens lopp så det skulle vara pigga, inte som jag som tvunget skulle vara med på det också. Henke tog första sträckan och startade med att halka och kom iväg sist men arbetade sig snabbt upp och efter 5 km lämnade han över pinnen till mig som andra lag efter Varbergs GIF. Att jaga är ändå väldigt roligt, men det är lätt att förivra sig och springa för snabbt i starten för att direkt börja ta in. Jag försökte starta smart och kontrollerat men 5 km är inte mycket att jobba på, så det var inte läge att spara för mycket. Efter 3 km hade jag kommit ikapp  GIF:aren och sprang direkt ifrån. Jag hade bra känsla och kände faktiskt inte mycket av loppet på förmiddagen, jag har bra återhämtning verkar det som, kan det bero på den veganska kosten? Boa sprang stabilt på sista sträckan och vi vann. Även  Allstars andra lag lyckades komma förbi GIF och blev tvåa. Tjejerna vann damklassen, en bra dag för Allstars!

Trailrunning Sweden har startat en trailtour med tävlingar runt om i Sverige och första chansen var Åhus trailrun som arrangeras i samband med orienteringstävlingar av OK Pan. Man måste vara med på fem tävlingar av femton möjliga, Kullamannen är obligatorisk. Kul tyckte jag och fick med mig Boa ner till Åhus. Vi plockade upp Henke på vägen, man vill ju liksom få några bilder och klart att Henke ställde upp, han var ju ändå förkyld som vanligt och då finns det ju knappast något bättre att ta sig för än att kolla på oss när vi springer, eller?

Lite oklart hur starkt startfältet skulle vara men att Bakkman skulle vinna kändes ju ganska givet, Henke nämnde någon snabb orienterare men efter det så fanns det i alla fall en möjlighet att ta sig in. Vi sprang för tre år sedan, då gick det väl sådär. Då var det sandlöpningen som knäckte mig lite och den fanns kvar i år också så frågan var om det skulle bli samma sak i år, dock var loppet dubbelt så långt så då behövde vi i alla fall inte känna samma hets på stranden. Som vanligt rusade många iväg i starten men klok som jag är nuförtiden tog jag det lugnt och lät 10-15 stycken springa iväg med hopp om att de skulle tröttna. Det kändes väldigt kontrollerat, som det gör när man startar lugnt, men jag kunde ändå öka efter några kilometer och snabbt ta några placeringar när vi kom bort från den sugande sanden. Boa hade startat ännu långsammare än mig och när jag vände mig om såg jag honom inte, men han brukar vara stark på slutet. Första varvet var en 10 km slinga för att sen komma in på en femma som vi sprang två gånger. Jag sprang om en löpare efter ca 10 km och fick där nånstans också reda på att jag låg femma och jag som trodde att jag var sjua till tia, det kändes ju som att det var massor som sprang iväg i starten. Jag kom ut på stranden och kunde faktiskt se trean och fyran, fast långt bort, men av egen erfarenhet så vet jag ju att man lätt kan tröttna på andra halvan så jag försökte kämpa på i bra tempo, också för att hålla undan för Boa som jag räknade med skulle komma ikapp. På andra varvet på femman kom vi ikapp massvis av de något långsammare löparna som var inne på sin första femma så då var det ju klart svårt att se konkurrenterna före och även hur långt de var bakom. Jag fick istället koncentrera mig på att springa om på ett bra sätt, och nu pratar vi ju inte några stycken utan säkert över hundra. Det var inte lätt på en smal stig, men det var förstås lika för alla, så det var tur att jag var skapligt pigg annars kunde jag tappat mycket där. Jag klarade femte platsen och som väntat var Boa inte långt efter och kom på en sjunde plats. Så klart så vann Bakkman, men en bra start på touren och nu ska jag bara få ihop tre tävlingar till, men det ska inte vara något problem.

Två veckor senare åkte åtta Allstars till Trollhätan för att springa Edsvidsleden trailrun. Vi bodde på på Ronnums herrgård och hade en fantastiskt trevlig helg. Loppet gick på Edsvidsleden som namnet avslöjar, en fin led som för dagen var extremt lerig. Jag har nog aldrig varit med om något liknande, man liksom slirade på varje steg på vissa partier och nerförslöpningen var väldigt halkig och nästan lite farlig på ett ställe där en halkig brant backe slutade i en trapp. Jag fick ta det lite lugnt för att inte riskera brutna ben, men lika för alla förstås. Det fanns två distanser att välja mellan; ett varv på 14 km eller två varv. Jag är inte mycket för varvbana och fjorton kilometer kändes fullt tillräckligt, men större delen av Allstars sprang ändå långa, vilket jag nästan tror att några ångrade med tanke på leran. Bra arrangemang, inga köer vare sig till toalett eller utdelningen av nummerlappar och tröjor, trevliga funktionärer som dessutom hade fixat sol trots att alla prognoser hade visat regn hela vecka, snyggt jobbat!

Oklart hur starkt startfältet var även på det här loppet, men på startlinjen gissade jag ändå att jag skulle kunna springa för en tredjeplats då jag såg en Hällelöpare och en från Strömstad men i övrigt inga välkända klubblinnen. De två löparna sprang också som väntat snabbt iväg i starten men efter dem var det bara ett par, tre löpare som jag hade omkring mig. Jag öppnade kanske något snabbt för att se om jag hade en chans att hänga på Hällelöparen men efter 3 km gav jag ändå upp den tanken och sänkte tempot för att orka hela vägen. Banan var allt annat än platt och om man blir trött så kan tiden snabbt rinna iväg. Det blev som det ofta blir på mindre lopp att jag sprang själv i stort sett hela loppet på min tredje plats, och jag såg ingen före och ingen efter så fick ändå en ganska kontrollerad resa. Priset bestod bland annat av en gigantisk blodpudding, något misslyckat, men också av en påse med blandade veganska schampon och tvålar så det blev ju ganska bra ändå, och Johan fick äta blodpudding i typ en vecka.

Det här var tävlingarna som jag deltagit i hittills i år, det är många fler på gång, men just nu är det lite lugnt på den fronten. Träningen går bra och det känns som att det kommer att bli en bra säsong. Kungsbackaloppet den 27 april kan bli nästa lopp men har inte riktigt bestämt mig då jag är inte så sugen på asfalt, även om det är ju ändå är nära och det var längesedan jag sprang en bra halvmara. Billingen X-trail som ingår i touren går samma dag, så jag tvekar lite mellan de två, eller bra träning istället, jag får se.

Nu hoppas jag att det här blir starten för en något mer aktiv blogg.