Kullamannen – Dödens Zon – 2019

Kullamannen har varit en tävling jag har tänkt springa under flera år men det har inte blivit av förrän nu. Jag anmälde mig till Dödens zon 22 km för nästan ett år sedan, det kändes som en lagom distans med tanke på knixig terräng och ganska många höjdmeter. Efter att jag anmält mig lanserade Trailrunningsweden sin trailtour där Dubbeldöden (alltså 2xDödens zon) var en obligatorisk deltävling. Därför tvekade jag in i det sista vilken distans jag skulle välja då jag inför Kullamannen låg på sjunde plats. Jag valde ändå den korta då jag insåg att min nuvarande form inte skulle räcka till mot de som låg före mig.

Jenny skulle också springa Dödens zon och vi var ute i god tid för att få parkeringsplats (vilket skulle visa sig inte vara något problem). Vi började med att reka start och målgång, det var bra markerat så att hitta runt verkade i alla fall inte bli något problem.

Dubbeldöden-löparna startade i två grupper med start klockan 12 och nästa 10 minuter senare. Efter det var det dags för oss som bara skulle springa ett varv, vi skulle starta i startgrupp 2. Det fanns bara en vätskestation och det krävdes att man hade med egen mugg vilket gjorde att vi valde att springa med väska. Jag kan tycka att det finns andra saker att spara in på än en pappmugg just vid det tillfället, men det är bara att gilla läget förstås.

Starten gick och jag fick direkt en lucka bakåt, men jag visste förstås att de snabbaste löparna sannolikt placerats i startgrupp 1. Det blev lite som skidåkningens individuella start, fast utan att få några tider på de andra löparna. Det var bara att köra sitt eget lopp och försöka springa så snabbt jag orkade. Det var inte helt lätt för man brukar ju liksom ha lite koll på sina konkurrenter. Istället kom jag ganska snabbt ikapp de långsammare löparna från de tidigare starterna. De första 7 kilometrarna var det ganska bra utrymme att springa om men efter det smalt och besvärligt, kämpigt när det fortfarande var ett antal hundra löpare jag skulle om.

Jag hade ganska bra känsla men det var frustrerande att inte kunna springa på i sitt eget tempo utan hela tiden bli hindrad av långsammare löpare. Jag tappade till slut lite motivationen och pressade inte på riktigt så bra som jag borde kunnat göra, men jag är ändå ganska nöjd med de förutsättningarna som jag hade. Jag tog mig in på en tolfte plats av över femhundra löpare. Jenny gjorde det bättre och var bara 30s från pallplats och slutade alltså fyra, snyggt!

Därmed slutade jag nia i trailtouren trots att jag inte startade i rätt lopp på Kullamannen, roligt men det säger väl förstås en del om intresset för den också. Nu hoppas jag att de fortsätter nästa år också och kanske att det går att tänka ut något bättre system för att det ska bli intressantare och få fler som springer ”rätt antal” deltävlingar.

Kul att äntligen ha sprungit Kullamannen! Direkt efter loppet i frustrationen över att inte kunnat ta mig fram tänkte jag att det här springer jag aldrig igen men nu har det i stort sett gått över så jag skulle inte bli förvånad om jag står på startlinjen nästa år också. Kanske på någon annan distans, det finns ju till exempel 100 miles.

Foto: Hoffen